Metaforen som försvann – i ett klimat där blyga blommor inte längre anses vara nog.

Från rörlig tillåtelse och optimism…
Kristdemokraternas gamla logotyp bar en organiskt rörlig form, med ojämna och varierade kantlinjer där färgen inte täcker överallt, som vore den hastigt målad. Vitsippan själv med sina spretande blad och kronblad visar på en framåtrörelse, dock något fallande. En i viss mån framåtsträvande karaktär men utan tydlig övertygelse. Typsnittet är traditionellt och standardiserat versalgement med seriffer - stabilt, behärskat och pålitligt. Färgerna är förenklade och klara, de hänvisar till Sverige och somrig natur. De bjärt gröna, gula och vita inslagen signalerar ljus optimism, den dunklare blå adderar en nypa seriositet och tyngd. Tillsammans gör de ett enkelt och folkligt uttryck. I kombination med den varierade, inexakta formen och logotypens rundhet signaleras en enkel och tillåtande karaktär som inte talar om precision och regleringar.

…till orubblig precision och kontroll

Så till den nya logotypen. Här är exakthet, precision och regleringar högst närvarande. Färgen är behärskat monokrom. Formen beräknat minimalistisk. Den exakta kvadratens geometriska form förstärks av den inre kantlinjen, tunn och petnoga, som likt en passepartout skapar marginaler till och fokus på centralgestalten KD. Ett understreck betonar detta ytterligare. Det bidrar även med extra tyngd och en stabilare bas. Bokstäverna är versala och feta - dominanta och orubbliga i den symmetriska formen. Här finns inget organiskt eller tillåtande. Här finns inte heller något uttryck för rörelse, vare sig de hastade penseldragen eller framåtrörelsen. Istället talar logotypen om makt. Om statisk stabilitet. Om att vara förankrad och sluten i sig själv snarare än i natur och nationell identitet. Eftersom formen följer en rådande formgivningstrend med sina tunna linjer och inramning finns här dock en förankring i en tid. Den är inte tidlös, så som partiet själva beskriver den. 

Så vad säger förändringen?
Vare sig det är avsiktligt eller inte berättar den om ett parti som går från ett uttryck av vänlighet, tillåtelse och rörlighet till ett av hårdhet, kontroll och statisk stabilitet. Och vad säger mönstret som bildats av partier som lämnar sina små blommor mot mer stiliserade former? Trender uppstår av en anledning. Socialdemokraterna lämnade tidigt sin mer realistiska ros mot den omtvistade, abstraherade varianten. En modernare form som signalerar föränderlighet, dynamik och komplexitet.

Centerpartiet har behållit den organiska, mjuka formen även efter de lämnade fyrklövern - nu med former som hänvisar till det levande samtalet och rörlig växtlighet. Vänsterpartiet tog sig an den röda nejlikan, sedan långt tillbaka en socialistisk symbol men även revolutionens, motståndets. Liberalernas skifte från Folkpartiets blåklint till ett versalt L i en samtida, stiliserad och hånad form (ja vi vet alla varför) var definitivt ett utropstecken men antagligen inte med avsedd effekt.

Var är de starka metaforerna?
Vi lever i en tid där blyga blommor inte längre anses räcka till när partierna strävar efter särskiljning och uttryck med eftertryck. I en tid där behovet av tydlig kommunikation är skriande. Är det här den bästa vägen till att börja bli tydlig? Var är de starka metaforerna som krävs? Bokstäverna L eller KD i en minimalistisk sättning är definitivt inte nog. 

Miljöpartiet och Sverigedemokraterna håller än så länge fast vid sina blommor, maskrosen och blåsippan som precis som den röda rosen bär starka metaforiska värden väletablerade genom vår sociala interaktion och kulturella företeelser. Den rara lilla blåsippan som i backarna står när vi väntat på vår och värme under den långa hårda vintertiden. Som betraktas som något vi vill värna och skydda, fridlyst och skör. Nationalromantik och nostalgi à la Elsa Beskow. Dock refererar logotypens färgsättning mer till den svenska flaggan än den autentiska blåsippan.

Maskrosen är den frodiga lysande solen i gräsmattan som vi både älskar och hatar. Som vi binder kransar av ena stunden, i den andra står vi med böjda ryggar och svettig panna och försöker rensa bort den från hemmagräsmattan. En stark gestalt som samtidigt är en vattendelare. Och den röda rosen, som vi alla medvetet använder som symbol när vi vill säga något känslomässigt starkt, från hjärtat - blodets och viljans blomma.

Är det några symboler som kan kallas tidlösa är det dem med etablering i tid, rum och folkmun. Nog kan det vara rätt att byta logotyp och symbol när behovet uppstår av att signalera förändrade värderingar. Men glöm inte att använda metaforens kraft.

Vill du veta mer om semiotik och vad våra politiker signalerar genom sina val av bilder, kläder och andra visuella uttryck? På www.facebook.com/semiotik finns tips och betraktelser.

Läs gärna våra tidigare blogginlägg om bilders uttryck:
Normkritisk eller inte - kom ihåg att det syns i dina bildval
Är den virala bilden rätt eller fel?
Ge pressbilden lite kärlek

Vi håller också seminarier om politisk visuell kommunikation i Almedalen:
Med myndig stämma – hur politiska bilder påverkar oss 
Bilder är starka betydelsebärare, men speglar inte alltid de värden avsändaren vill stå för. Vi visar effekten av hur olika aktörer inom politik och samhälle signalerar tydliga, splittrade eller rent av knasiga budskap i bilder.

Hur det du bär blir en del av ditt politiska budskap
Vilka klädkoder använder politiker idag medvetet och omedvetet, och hur kan deras framtoning stötta deras hjärtefrågor?